14:05:12
Minnen...
Som vanligt (iaf i vår familj, som vi va då...) stressades det runt i stugan, kläder som ska strykas, kläder som "inte passar", lite sådär allmänt halvstressat å irriterat....åsså den där annorlunda känslan, som fanns i mej den här dan..............
På nåt vis blev jag liksom inte klar, tog mej inte för bara.
Vi skulle åka till Falun å fira, ta med oss "barnen" å göra det till en såndär traditionell midsommar...ja ni vet, alla glada å lyckliga, barn som dansar runt midsommarstången, massor av blommor, lek å stim, osv osv.......
Men så ringde telefonen...och det va Marie.....(guuuud va jag önskar att det kunde hända igen...bara att det ringer och så är det hon i luren).
Hon mådde inte så bra...orkade inte fira nåt...
Vi delade upp oss och några stycken tog barnen med sej för att "fira midsommar"...
Det jag minns av min otroligt saknade och älskade syster den här dan, kan nog ingen i sin vildaste fantasi ens föreställa sej...
En trött, tappert kämpande, "blå" ...(ja hon va verkligen blå...överallt på hela kroppen) men ändå så fin,min syster.... som jag aldrig kommer att få se igen....som ja saknar varje dag....
Och jag kommer alltid att minnas det hon sa till mej när vi satt i köket den dan...hon la armen om mej och sa "Lillis du ska inte vara ledsen, för jag är inte rädd längre..."
Hon tänkte på oss alla, in i det sista...frågade om vi ade ätit...hur pappa mådde, det va hans födelsedag...medans hon låg där i sin säng, och visste precis va som va på väg att hända....
Hon sov mer å mer, men vaknade mellan varven, frågade nåt och sov sen igen...
När klockan va ungefär fem , tittade hon upp igen och sa "Nu tror jag att jag håller på å dö...min högra arm fungerar inte längre"..sen sov hon igen...
Låg bredvid henne i sängen hela den dan, det känns ändå otroligt skönt...att man fick va så nära, jag minns att jag frågade vart hon ville vara, när det va på väg att "ta slut" och hon ville så gärna vara hemma...och så blev det...
Det va långa timmar den dan...en märklig tystnad från oss alla som va där, alla visste ju va som skulle hända, helt sjukt känns det som på nåt vis...tassa runt i huset och bara vänta.....vänta på nåt som ju egentligen inte "kan" hända....
Den stora frågan va nog ..."Hur lång tid kan det ta" ?????
Många får ju dessvärre ligga i ett mer el mindre medvetslöst tillstånd, i veckor el kanske tom månader....det va Maries största fasa, att bli "liggandes".
Det behövde hon tack och lov ,inte...
Den underbara personal som fanns i "moh teamet" rådde oss att sova i skift, "Det kan ta tid"...
Aldrig !!!! vägrade att ens tänka tanken på att sova, nån försökte ändock att få lite vila, men den blev inte så långvarig...
Det började rossla väldigt i bröstet, vanligt... det "hör till"...ljudet blev mer å mer tilltagande...
Det va nog dags att väcka alla...kändes liksom i hela kroppen att nu va det nära....
Rosslet försvann.......och det kom tre (el möjligtvis fyra) helt lugna å tysta andetag....
Klockan 01.35 på midsommaraftons natt...va det slut på ännu ett lidande, som den djävulska cancern tagit i sitt grepp...
Om jag ska tänka på mej själv...blir jag så förbannad så ja finner inte ord...det va ju MIN syster MIN bästa kompis MIN MIN MIN...vem har rätt att ta nåt som är MITT !!!!
Ja tydligen är det den jävulska cancern som tycker sej ha den rätten *HATAR*.....
Men jag försöker verkligen att se det från Maries sida...det är slut på lidandet för hennes del, slut på värk, slut på allt åkande till sjukhus, slut på allt slit mellan hopp å förtvivlan, plockande med piller hit å dit, slut på allt funderande, slut på all ÅNGEST...den värsta smärtan av dom alla....
slut slut slut....bara ett stort SLUT.......
finner inga ord.. det behövs inga ord .. inte från mig..
Att leva med döden vänjer man sig aldrig med.. jag lovar!!
men men minnen kan man leva och vänja sig med.. minnen är det som ingen kan ta ifrån oss..
Du berör mig så...
kram
Kramar om <3<3<3
skickar en kram <3 tänker ofta på Marie och på er.
Kram Låtta
Jag skulle lyssnat på dig att inte läsa.. Usch! Kan inte hålla in tårarna när jag läser. Speciellt när man vet att det var "ni". Känns verkligen som att en del av dig också har följt med henne upp! Saknar hon<3
Hon saknas i många hjärtan!!!
Ibland är livet så fruktansvärt orättvist, hon om någon borde leva livet som bäst nu, se barnen växa upp och åldras tillsammans med sin älskade familj!
Kram...
Blir alldeles tårögd när jag läser om er sista dag, tänker på Marie ofta och saknar henne<3
Stor kram till hela er familj!
Sofia
JA DU
hahahahahahahahahhahahahahahahhahahahaaa
Nu fick du mig att gråta både för din syster & min pappa..håller med skitcancer som man äckelhatar...kram finaste Lillis det kommer en dag när ni träffas igen jag lovar <3
