Plötsligt stannar tiden...livet blir uppochner...man kastas omkull...

Hela kroppen slår på larmsystemet...pulsen höjs...andningen snudd på upphör...

Är det nu...det händer...är det nu vi mister honom...hur ska det gå till....hur ska man ta sej vidare....

🙄

Ganska mycket kramper under dagen...en rejäl spya...ännumera kramper...jobbigt med andning...en påtaglig oro i kroppen...i timmar.....

Så vid ca 21.30 bestämmer vi oss att ringa ambulans...eftersom vi själva provat med syrgas i ett par timmar som inte tycktes hjälpa fixar man inte hur länge som helst att se och höra detta kämpande ...och att se denna lilla späda oroliga kropp ha så jobbigt 🙏🏻

Såklart hade ambulanspersonalen aldrig varit med om någon med denna sjukdom så dom tyckte vi skulle åka in... dom är sååå bra...så lugna och så proffsiga....

Det finns inte mycket dom kan göra på sjukhuset...som vi själva inte kan...men denna gång fick han hjälp mot oron...så när vi upplevde att han började bli lite lik sej själv igen kunde vi åka hem 👌🏻

Så halv två på natten va vi hemma igen...och ännu en gång...hade vi Willis med oss hem...

Tack gode gud ❤️