Det är väl konstigt att det vi känner är så svårt att visa, det är ju lixåm känslor vi har närmast oss...dom är ju lixåm "vi"...är man ledsen ska man bita ihop...är man glad ska man helst inte visa det för mycket heller...när och hur blev vi "såna" 🤔

🔻

Likaså förväntningar på sina egna känslor...den när man bara vill lägga sej ner på golvet i fosterställning och bli klappad på och uppburen i knät som en liten hundvalp...bli sådär genuint omhändertagen....men ingen "ser" det behovet....

Man lär sej "stå ut"

🔻

Jag är jättedålig på att både visa känslor...och tala om hur jag vill ha det...och i och med det blir jag ju också besviken...och troligen väldigt svår att förstå mej på....

🔻

Nu när Willis va dålig över jul och vi verkligen trodde att det va över...överrumplades jag av mina egna känslor...en liten försmak på hur jag troligen kommer att reagera när det oundvikliga kommer..det är ingen angenäm känsla..

Han skrämde mej igen nån dag före nyårsafton, fick en film på en vedervärdig hosta som hållt i i timmar....hela jag stannar upp...jag slutar prata och går in i mitt "överlevnadsmood "...allt verkligen allt annat blir helt oviktigt och hela min funktion fokuserar på Willis....jag blir lixåm helt oförmögen att ta mej an nånting....

🔻

När jag får höra att ännu ett "krabbebarn" somnat in blir det ännu värre...så ... nu har det hänt igen...igår ....

Den här stressen kan nog göra saker med en som man inte kan förklara....både fysiskt och psykiskt....

Det är en dingding värld ....🙄