Ja nu är det fördigspökat för iår, adjöss alla små (och stora) skräcködlor !!!

För egen del har det varit en helg som handlat om familjen, barn,mostrar,föräldrar,svågrar(säger man så ?, det kändes konstigt) åsså massor av godis....
Det som är annorlunda nu är att det ALLTID saknas en person...och inte vilken person som helst.... min kära syster,min bästa kompis,mina barns moster,sina egna barns mamma...                                                                                                                                                                            
Det jag försöker tänka på när alla tankar blir för jobbiga, är den tröst jag fick av Marie på midsommaraftons förmiddag,som också var den sista dagen i hennes alldeles för korta liv...
Efter nio månaders sjukdom i cancer  fylld med smärta ,hopp,behandlingar,resor,raseriutbrott,och inte minst all denna fruktansvärda ångest...jag tror jag törs påstå att den var värst, det räcker inte med ord för att beskriva den syn och den otroliga maktlöshet jag känt dom gånger jag varit med och suttit,legat,hållt min syster iknät när hon mått som sämst i dessa fruktansvärda ångestattacker.....

Det är helt obegripligt att vara så nära en person hela vägen i en kamp för livet.... vägrar att dö, (för det gör vi väl alla)
men som under denna djävulsresas gång sakta, sakta ändå på nåt oförklarligt vis till slut förlikar sej med att det är slut snart....orden hon sa till mej den midsommaraftonen morgon hör jag i mitt huvud varje dag...

-Du ska inte vara ledsen Lillis för jag är inte rädd längre....


Hoppas det kan ge tröst till flera, hon var i allafall inte längre rädd och du ! gläds åt det du har !
Kram Lillis