Ja så har då innebörden av ett "sorgeår" blivit verklighet...vem tror att man ska behöva uppleva ett sånt, jag trodde det inte iaf och det vet jag att jag inte är ensam om precis!
Kl är nu ca kvart i tolv, för precis ett år sen var Falu stad som vanligt (för en del) den tiden full av "lunchande" människor...
Samtidigt stod en stor skara människor, finklädda med vackra blommor i handen, utanför den stora Kyrkporten, aningen lågmälda och med en klump i halsen...väntandes på att kliva in i kyrkan för att ta farväl !!!

På kyrkans långsida står en mindre skara...
Finklädda, med fina vackra blommor i handen, utanför en mindre kyrkport, för att underlätta det hela lite....
Det småpratades lite lågmält...undrar om vad ?

Sååå...dom enorma kyrkklockorna började komma i gungnig, det va dags att uppleva det helt omöjliga...
Vi tågade in i kyrkan...nervositeten fick sitt utlopp...det brast för många...
Försökte blicka ut över bänkraderna för att se vilka som va där...men jag såg inget...
Prästen sa sina väl valda ord, det spelades vacker musik, och blommor lades på kistan, många vackra blommor som lämnades av alla som va med och tog ett sista avsked...

Trots att det blev mycket tårar, många näsdukar som gick åt, slutade dagen med solsken !!!
Avskedsceremonin som tillbringades på Gullnäsgården med fika och bad, kunde inte ha blivit ett bättre avslut !!
Jag är helt säker på att Marie är väldigt nöjd med att vi alla, och då framörallt barnen fick avsluta denna ångestfyllda dag med att skratta leka och bada...

För min egen del...vet jag inte ens om jag har sörjt ännu, självklart har jag varit ledsen förbannad, besviken, men.....
framförallt känner jag en sån fruktansvärd tomhet....som ett stort J*LA HÅL som gräver i mej, djupare och djupare...
finns det nån botten ????

Midsommar 2005



Alvas dop