Ja faktiskt, och nu pratar vi om kvällspromenad med hunden...
Vägen till höger (i min lilla historia ) leder ner mot skolan, av någon anledning blir det sällan jag tar den vägen...men som ni säkert börjat räknat ut så gjorde jag det idag...

Efter kanske två hundra meter hör jag en liten hund (jaaa jag HÖRDE att den va liten) som skäller.
På håll ser jag den lilla hunden, och en person som ligger på cykelbanan och gråter förtvivlat !!!
Herregud va är det här...säger åt min egen hund att sätta sej och sitta still...den lilla hundstackaren är antagligen livrädd för både mej, Napoleon, och antagligen för sin egen "lillmatte" som ligger och gråter, så den vill bara komma undan !!!

Springer fram och frågar vad som hänt, bredvid ligger en sparkcykel, så jag tror ju givetvis att hon cyklat omkull...tittar om min egen hund är kvar...jodå han sitter där med nedsjunket huvud och försöker se snäll ut (herregud vilken hund jag har.....)
När hon svarar blir jag lätt chockad kan man säja...dom är så dumma mot mej...ett gäng på skolan...jag har blivit mobbad i flera år...nu orkar jag inte längre...

Kände nästan hur jag började kavla upp ärmarna och stampa loss i asfalten, - Vart är dom ? om du berättar så ska jag ge dom.....jag sa det inte, för jag insåg ganska snabbt att det va inte här och nu det hänt nåt,...jag går på regelbundna samtal..."dom" tycker att jag ska stå ut den tid som är kvar...sen ska jag välja musikprofil...Ja, vad säger man !!! Här ligger det en liten krake mitt i cykelbanan och gråter...

Jag frågar vad hon heter, vart hon bor osv...får all informatin klart och tydligt och säjer till henne att nu går jag med henne hem, men hon vill fortsätta själv och säger att nu är det bra.................
Någonting säger mej att det va viktigt för henne ... just att gå den sista biten själv, eftersom jag fått reda på vart hon bor (alldeles i närheten) ger jag henne en stor kram och låter henne gå.....
Återstoden av min promenad va RÄTT full av tankar kan man lugnt säga, herregud va gör jag med det här nu då ???

Kruxet en sån här gång är ju att man inte har en aning om hemförhållanden o dyl...visst tänkte jag omedelbart att jag måste ju ringa hennes föräldrar, sen kom tanken att... tänk om dom blir arg på henne...och kanske dumma dom med, och kanske jag ställer  till med ännu mer problem...skit va svårt !
Eftersom vi har klasslistor över hela skolan så letade jag på hennes fröken, hon kunde ge mej tillräcklig information om att jag absolut kunde ringa hem till hennes mamma...sagt och gjort !
Efter ett trevligt samtal med en tacksam mamma har nu pulsen återgått till det normala, och jag kan nog trots allt sova gott...

                                          
                                           Hoppas hon har en skyddsängel....