Nu finns de i mej igen...de där krypet i kroppen...som ja alltid undrar va de beror på...
Vi hade ett litet hopp...om än väldigt litet...den här tiden för tre år sen...
Hopp...
Ja...tro mej när ja säger att de verkligen är de sista som lämnar en...
Hoppet...den där sista lilla gnuttan...tro..önskan...
Herregud vi kan ju åka till månen idag...
Men vi kan inte rädda livet på alla...
En mamma till två små fina tjejjor...
En dotter...
En syster...
En bästa kompis...
 För precis tre år sedan hade hon en vecka kvar att leva...
Minns varenda minut som igår...
Å de bara kommer över mej ibland...
som idag...

Saknar dej såååå.....