Räcker upp handen...likt medlemmar i ett möte med AA (anonyma alkoholister)....jag kapitulerar...erkänner...bekänner...jag blottar mitt innersta...avslöjar min sjuka trygghet...min självmedecinering...som pågått många fler år än va nån kan ana....

Jag gör det endast för MIN EGEN skull...inte för medlidande..inte för att få uppmärksamhet...utan endast för mej själv...jag kräver INTE FÖRSTÅELSE...men respekt...ja tack !! ...jag erkänner för att det är livsviktigt...för mej....

Jag "gör det" inte alltid...jag gör det när allt blir för tungt...när jag brister..fylls av ångest..när jag känner mej "ensam och övergiven"...när jag inte "rår på" mej själv...

Jag har blivit tillsagd att ...."Inte känna så mycke...inte berätta för alla...inte älta...att jag är löjlig som tar åt mej...att jag inte behöver gråta så fort det är nåt..."
Till slut fanns det inte så mycket kvar....
I stället blev jag en "behagare"...den som alltid vill göra alla andra nöjda...alltid vara till lags...gjort ironi av mej själv...skojat skrattat om mina ideer...försökt göra rätt...och såklart...blivit förkrossad när det inte blir rätt....i andras ögon....

När jag dom senaste dagarna rannsakat mej själv...är det här nåt som funnits hela mitt liv...jag va känslig redan som barn...jag svimmade i luciatåget...jag skakade i hela kroppen vid en redovisning i skolan...jag "räddade" mina kompisar i tonåren...jag har alltid haft dåligt självförtroende....

Kanske är det inte så konstigt...att man "blir som man blir"....
Jag bär på sorg sedan nio år tillbaka...varför tas människor ifrån en ???
Jag bär på kommande sorg....varför ett barn....???