Såååå mycket jag skulle vilja...kunna skriva....jag skulle vilja skrika å vråla...gråta och bryta ihop...jag orkar inte med ljud...(inte slemljud iaf)...jag skulle vilja  be folk fara långt åt.....😤👿....skulle vilja att nån "räddade mej"...men osäker på från vad....

Ja det blev lite xtra många dagar i sträck med Willis...jag valde det...men just då kändes det välbehövligt....kanske var det just den ledigheten ....som gjorde lite att jag kände igen och mindes......detdärvanligalivet....

Det där borttappade vanliga .... 

Jag kan sakna det....

(Hur förklara man det...utan att det låter illa)

I perioder känner jag mej så besviken....sviken....så jäääävla ensam....jag har svårt att förstå andra människor....det utlovas att det ska hjälpas till....

Jag har ....tyvärr...lärt mej att inte förlita mej ....på andra....lika bra att inte ha några förhoppningar/förväntningar

Får ofta höra hur "imponerad" människor är....

"att jag orkar"....

"Vilken fantastisk mormor" jag är....

"Vilket jobb ni gör".... (ni= jag och dottern)....

Men....

"Head up stay strong...fake a smile and move on"

Är dessvärre en "livsstil" mer än ett ordspråk...jag svär....gråter....bryter ihop...ger upp....

Men jag gör det ensam...när ingen ser...det är sån jag är....tyvär....

Å ensam....är jag typ alltid....

När jag skriver såna här "gnällinlägg"....brukar jag radera dom om en kvart...ungefär....för jag känner mej så jävla gnällig....och vemfan orkar bry sej ....lixåm....